Det här är en bearbetad version av Aisopos fabel Lantmusen och Stadsmusen.
Det var en gång en lantmus bodde i en trädgård på Södermalm. Trädgården hörde till Gröns Malmgård: där bodde familjen Grön på somrarna: mamma Grön, pappa Grön, och lille pojken Alfred. Hela sommaren måste lantmusen samla mat, för på vintern stod huset öde, och trädgården var frusen. Det fanns förstås ett litet växthus som hölls varmt på vintern; där kunde han komma över en och annan fallfrukt som glömts kvar, men mest levde han på förrådet från sommaren. I Malmgårdens källare samlade han ett stort lager nötter. Där hadehan sitt lilla bo. På vintern tog han det lugnt – så lugnt att det ibland blev tråkigt. Då bjöd han hem sin vän stadsmusen. De hade växt upp tillsammans, men vännen flyttade till stan medan de ännu var musungar. Nu var han en riktig stadsmus, med fina manér och franska glosor.
- Nötter och frön, nötter och mera frön: sådan påver kost, mon ami, sa Stadsmusen (med löjligt skorrande rrr). Du skulle se mitt skafferi där man kan manger goda ostar och en skvätt väääng.
Lantmusen tyckte att stadsmusen var lite väl fin i kanten, med sin fåniga franska. Vad sjutton betydde vääng? Nåja, han hade inget för sig och kunde gärna resa till staden. Redan nästa morgon fick de lift med en hästskjuts från Hammarby sjö.
Lantmusen visste när Brunte kom till vintertullen med ett lass säd. Brunte var hygglig och såg till att spilla några korn åt Lantmusen.
- Vi djur måste hålla ihop, sa Brunte, glad i hågen över stadsbesöket. Hans husbonde, tullinspektören, sjöng:
Och Brunte han slök sin portion av hö
och jag tömmarna grep
och han nystade på över Hammarby sjö
genom tull'n, så det pep
och på gator ocb torg uti glädjen han sprang
och vid bjällrornas klang
trumpetade ut att jagkommit till stan
så jag skämdes som fan
Hej, vad det gick när Brunte skyndade på in till Staden mellan broarna, där Stadsmusen bodde. De hoppade av i farten, utanför hans pampiga hus:
- Årrvoar! sa Stadsmusen. Lantmusen skämdes, men Brunte, han bara gnäggskrattade.
Det var i sanning en imponerande syn: skafferiet! Lantmusen måste erkänna att hans egen nötsamling var påver, när han såg stadsmusens hyllor: där fanns runda, feta ostar, läckra korvar, porösa brödstycken, gult gott smör och söta fikon. Det var inget annat att göra än att hugga in direkt. Men de hade bara hunnit smaka på korven när pigan kom in. Hon sopade ilsket till dem med kvasten, så de fick springa för livet och kvickt kila in i Stadsmusens håla. Försiktigt vågade de sig ut igen, efter en god stund, för att fortsätta med osten. Men då kom ett monster rusande, med vassa tänder och långa morrhår: huskatten! I panik hoppade Lantmusen ner från hyllan och in i hålan. Något liknande hade han aldrig upplevt. Och mitt i maten!
- Merde, mumlade stadsmusen och verkade lite skamsen.
Lantmusen hade fått nog. Han ville åter till sina egna nötter och rötter, i sin egna lugna källare. Stadsmusen retade honom, sa åt honom att ha kurage och inte vara musig, men Lantmusen var bestämd.
- Du är välkommen tillbaka till mig när du vill. Kom på sommaren så ska jag lära dig jobba för brödfödan! sa Lantmusen. Här stannar jag inte en sekund till. Årrvoar på dig, Fransos!
Lantmusen hittade snart en skjuts tillbaka till Vita bergen och hemmets lugna vrå. Där roade han sig med att sortera sina nötter i ett nytt system, och hittade på namn åt alla olika sorter. Med tiden blev han en lärd mus, vida känd – och det tack vare att han hade tråkigt om vintrarna.
Det var en gång en lantmus bodde i en trädgård på Södermalm. Trädgården hörde till Gröns Malmgård: där bodde familjen Grön på somrarna: mamma Grön, pappa Grön, och lille pojken Alfred. Hela sommaren måste lantmusen samla mat, för på vintern stod huset öde, och trädgården var frusen. Det fanns förstås ett litet växthus som hölls varmt på vintern; där kunde han komma över en och annan fallfrukt som glömts kvar, men mest levde han på förrådet från sommaren. I Malmgårdens källare samlade han ett stort lager nötter. Där hadehan sitt lilla bo. På vintern tog han det lugnt – så lugnt att det ibland blev tråkigt. Då bjöd han hem sin vän stadsmusen. De hade växt upp tillsammans, men vännen flyttade till stan medan de ännu var musungar. Nu var han en riktig stadsmus, med fina manér och franska glosor.
- Nötter och frön, nötter och mera frön: sådan påver kost, mon ami, sa Stadsmusen (med löjligt skorrande rrr). Du skulle se mitt skafferi där man kan manger goda ostar och en skvätt väääng.
Lantmusen tyckte att stadsmusen var lite väl fin i kanten, med sin fåniga franska. Vad sjutton betydde vääng? Nåja, han hade inget för sig och kunde gärna resa till staden. Redan nästa morgon fick de lift med en hästskjuts från Hammarby sjö.
Lantmusen visste när Brunte kom till vintertullen med ett lass säd. Brunte var hygglig och såg till att spilla några korn åt Lantmusen.
- Vi djur måste hålla ihop, sa Brunte, glad i hågen över stadsbesöket. Hans husbonde, tullinspektören, sjöng:
Och Brunte han slök sin portion av hö
och jag tömmarna grep
och han nystade på över Hammarby sjö
genom tull'n, så det pep
och på gator ocb torg uti glädjen han sprang
och vid bjällrornas klang
trumpetade ut att jagkommit till stan
så jag skämdes som fan
Hej, vad det gick när Brunte skyndade på in till Staden mellan broarna, där Stadsmusen bodde. De hoppade av i farten, utanför hans pampiga hus:
- Årrvoar! sa Stadsmusen. Lantmusen skämdes, men Brunte, han bara gnäggskrattade.
Det var i sanning en imponerande syn: skafferiet! Lantmusen måste erkänna att hans egen nötsamling var påver, när han såg stadsmusens hyllor: där fanns runda, feta ostar, läckra korvar, porösa brödstycken, gult gott smör och söta fikon. Det var inget annat att göra än att hugga in direkt. Men de hade bara hunnit smaka på korven när pigan kom in. Hon sopade ilsket till dem med kvasten, så de fick springa för livet och kvickt kila in i Stadsmusens håla. Försiktigt vågade de sig ut igen, efter en god stund, för att fortsätta med osten. Men då kom ett monster rusande, med vassa tänder och långa morrhår: huskatten! I panik hoppade Lantmusen ner från hyllan och in i hålan. Något liknande hade han aldrig upplevt. Och mitt i maten!
- Merde, mumlade stadsmusen och verkade lite skamsen.
Lantmusen hade fått nog. Han ville åter till sina egna nötter och rötter, i sin egna lugna källare. Stadsmusen retade honom, sa åt honom att ha kurage och inte vara musig, men Lantmusen var bestämd.
- Du är välkommen tillbaka till mig när du vill. Kom på sommaren så ska jag lära dig jobba för brödfödan! sa Lantmusen. Här stannar jag inte en sekund till. Årrvoar på dig, Fransos!
Lantmusen hittade snart en skjuts tillbaka till Vita bergen och hemmets lugna vrå. Där roade han sig med att sortera sina nötter i ett nytt system, och hittade på namn åt alla olika sorter. Med tiden blev han en lärd mus, vida känd – och det tack vare att han hade tråkigt om vintrarna.