Lovisa kikar in genom staketet till trädgården där familjen Grön bor. Hon hör hästar gnägga och klirr av flaskor. Men Alfred ser hon inte. Det är grönt grönt grönt. Man ser ingenting för alla blad. Utanför staketet, där Lovisa bor, finns det mest bara kala klippor, och små hus som står så tätt att de klättrar på varann.
Lovisa springer därifrån, hoppar på stenarna, kilar mellan stugorna, och tränger sig fram mellan vuxna som tvättar sina kläder, barn som leker kull, och sparvar som pickar i dammet.
- Hallå där, Lovisa Lustig! ropar en pojke.
Lovisa spelar apa. Hon skuttar med händerna vid marken, utan att se sig om. Pojken skrattar.
Hon heter faktiskt Lovisa Lustig. Och hon bor i Vita bergen, stenparken där fabriksarbetarna bor. Alla här jobbar på Barnängens manufaktur, också Lovisa och hennes pappa och mamma. Men inte Sofia, hennes lillasyster; hon får vänta tills hon blir fem.
Du kanske tycker det är konstigt att Lovisa, som bara är sju år, jobbar och inte går i skolan. Men så var det i Stockholm på Lovisas tid: på 1700-talet, för mer än två hundra år sedan. Varje morgon går Lovisa med sin pappa genom stenparken ner till sjön där Barnängens manufaktur ligger. Varje kväll går pappa och Lovisa hem tillsammans, förbi Faggens Krog och tillbaka genom Vita Bergen.
Igår var det en ovanlig dag. Det var midsommarafton, men en alldeles särskild midsommarafton. Lovisa och hennes pappa jobbade som vanligt på fabriken. På väg hem stannade de på Faggens Krog. Farbröderna där höll på att spela kägla, och Lovisa fick hjälpa till att resa upp käglorna. Hon tjänade en hel daler kopparmynt. Inte nog med det – på kvällen, när de dansade kring midsommarstången i Vita bergen, så kom den fina pojken Grön ut från Malmgården och dansade med Lovisa. Idag skulle de leka, men Alfred syns inte till.
Men så får hon syn på något svart och rött som kilar kvickt genom grinden till Gröns sommarhus: det är ju Alfred i hans fina sverigedräkt! Lovisa springer ifatt honom. Han ser sig om över axeln utan att stanna och sträcker handen åt Lovisa.
– Varför har du så bråttom? Är du på rymmen?
– Skynda! flåsar han och springer vidare.
Folk ser efter Lovisa och Alfred när de banar sig väg mellan kåkarna, hand i hand: den fina pojken och arbetarflickan med slitet och smutsigt förkläde. Det känns skönt att slippa blickarna när de kommer ut ur parken, ut på Gaveliusgatan. Där, innanför det röda staketet, ligger Faggens Krog. Lovisa, som når att kika över staketet, ser att kägelspelet pågår. Farbröderna kanske aldrig slutade spela igår, utan fortsatte hela natten. Det ser nästan ut så; skjortorna är skrynkliga och hattarna sitter på sned.
Lovisa tar mod till sig och går in genom grinden med Alfred i hälarna.
- Men titta, är det inte vår lilla mamsell kägelplockare! ropar mannen i den röda västen. Har du kommit för att hjälpa oss igen? Och vad är det för en liten herreman du har i kölvattnet? Är det din käresta?l
- Det är Alfred, säger Lovisa. Han bor i sommarhuset i Vita Bergen: Gröns Malmgård. Vi kan plocka käglorna åt er båda två.
Men mannen i den röda västen tycker att barnen ska vara med och spela istället. De ställer upp käglorna på nytt och låter Lovisa börja. Hon förklarar för Alfred som tydligen inte varit med förut. Men farbröderna flamsar och tar det inte på allvar. Mannen med västen (han heter Bellman, det vet Lovisa) tar upp sin luta och spelar.
Det gör inget; Lovisa kan lära Alfred spelet i lugn och ro. Hon visar honom hur man gör ett underkast och siktar direkt på kungen. Alfred är ivrig, fäller tre käglor med ett kast: Hurra! Lovisa förklarar tålmodigt att man ska fälla en i taget, annars får man mindre poäng. Alfred fattar inte. Hon får lov att rita siffror i gruset. Med den här pojken måste man tydligen ta en sak i taget.
Det är varmt. Bellman med västen ger barnen var sitt stop med svagdricka. Alfred nosar misstänksamt i sin bägare. Lovisa tömmer sin i ett svep och torkar av munnen med blusärmen. Just då kommer en farbror rusande in genom grinden, tar sikte på Alfred och skriker:
- Vad gör du här, bland det här patrasket!
Det är tydligen Alfreds pappa; han tar Alfred hårt i armen så att han tappar stopet i gruset och spiller ner sig. Pappan mäter Lovisa med blicken, uppifrån och ner.
- Du kan få loppor om du leker med fabriksarbetarnas barn. Usch!
- Loppor finns i kungens peruk vet du väl! säger Lovisa snabbt. Har du inte hört sången:
Lilla glada loppan
bor i pagens lockar.
Pagen bockar – loppan hoppar
ifrån kungens page
till ett finare etage.
Lilla glada loppan
bor i kungens lockar.
Kungen bockar – loppan hoppar
ifrån kungens luv
till en gammal tjuv ...
Med Alfred i ett fast grepp går pappan mot grinden. Alfred spjärnar emot och går på tvären efter pappa,tittat ömkligt efter Lovisa.
När grinden svänger igen efter dem hinner pappans ord ifatt Lovisa -- som en smocka. Hon ser ner på sitt fläckiga förkläde och sina trasiga skor. Det är när hon jobbar som hon blir smutsig och trasig. Varje dag rensar hon ull på fabriken -- smutsig ull -- och medan ullen blir ren, så blir hon allt fläckigare.
Lovisa är plyserska. Varje dag sitter hon på en pall på Barnängens gårdsplan och rensar ull. Hon är flink och duktig. En dag kom en farbror och tittade på henne när hon rensade ull. Han stod bredvid henne med armarna i kors. Flinka fingrar, sa han.
Blixtsnabbt tar hon bort stickor och strån och reder ut tovor -- precis som när mamma reder ut Sofias lockiga hår. Den rena ullen stoppar hon i en korg. Därifrån tar hennes pappa ullen och kardar den med två stålborstar tills den är slät och fin. Spinnerskorna spinner garn så snabbt att armarna blir till fångelvingar. Vävarna står och stampar i sina jättevävstolar, och fram kommer tyget, som bara växer och växer. Lovisa tycker om att titta på när den växer fram, lite i taget, och se sin egen ull därinne.
Hela tiden kommer häst och vagn in på gårdsplanen där Lovisa sitter - klopp klopp - lastade med smutsig, tovig ull. Och hela tiden växer väven fram i väveriet - donk donk - ett hav av tyg.
Allra bäst tycker hon om att gå ner till bryggan och titta på färgningen, när tyget blir blått, svart, och grönt. Hennes egen klänning har nästan ingen färg kvar. Lovisa önskar sig en ny klänning med blått tyg. Med en fin klänning skulle hon gå på kalas på slottet. Kungen tycker ju om fina kläder. Alla som har en fin ny dräkt får komma på hans kalas. Tror du inte det är sant? Lovisa hittar på ibland.
I fantasin målar hon nu sin klänning klarblå. I verkligheten går hon ner till bryggan, där färgeriet ligger tomt och tyst den här midsommardagen. Hon doppar en klänningsflik i vattnet och gnider på en grå fläck. Hopplöst.
När hon sitter och dinglar med benen över bryggkanten får hon syn på en roddbåt som vickar omkring ute på Hammarby sjö. Det ser farligt ut. Konstigt. Det ser inte ut som om någon som sitter i båten. Eller, jo, nu dyker ett huvud upp. Det är Alfred! Hur har han hamnat ute på sjön i en båt? För en stund sen blev han ju hemsläpad av sin pappa som inte såg ut att vilja släppa taget. Nu blir det fart på Lovisa. Hon springer efter en båtshake, går längst ut på bryggan och ropar till Alfred att han måste försöka ta sig in mot stranden.
Han daskar i vattnet med ena åran; den andra har han säkert tappat. Tänk om det är hål i den där båten! Lovisa är rädd. Det känns som en väldigt lång tid medan hon tittar på hur Alfred kämpar med åran och mest får båten att åka runt i cirkel. Sakta tar sig båten in en liten bit mot stranden. Hon sträcker sig allt hon kan ut från bryggan med haken, och till slut får hon tag om relingen. Båten glider in mot bryggan. Lovisa tar ett fast tag om Alfreds underarm och drar. Han hamnar pladask på alla fyra på bryggan. Sedan säger ingen av dem något på en lång stund.
Alfred är blöt, och nu är också hans kläder smutsiga. Det svarta tyget är inte längre kolsvart och blankt utan matt och grådaskigt, och den röda rosetten i midjan slokar. Vad ska pappan säga nu? Ska Lovisa få skulden igen?
- Vad hände? frågar hon.
- Jag rymde, säger Alfred. Pappa stängde in mig i källaren. Det sprang en mus över min fot.
Alfred är bara en liten pojke. Lovisa vet mer om livet -- om båtar, och om sjön, och om tyger. Hon vet också att man inte klarar sig ensam. Det enda hon kan göra nu är att försöka snygga till Alfred och övertala honom att gå hem igen. Han följer villigt med in i det söndagstomma färgeriet där hon gnider bort slammet från hans byxor och jacka. Men när hon vill gå hem med honom vägrar han. Han är rädd för källaren och mössen.
Lovisa berättar sagan om Lantmusen och Stadsmusen, som pappa brukar berätta på väg hem från fabriken, när hon är så trött i benen att hon inte orkar ta ett enda steg till. Hon berättar om den snobbiga Stadsmusen som skryter om sitt stora skafferi, som skorrar på ’r’-en och svär på franska: Merde! Och hon berättar om Lantmusen som känner alla hästar som kör över isen på vintern, här på Hammarby sjö. Hon berättar om dagen då Lantmusen for till staden med Brunte från Värmdö, när han kom genom Vintertullen. Lantmusen for i Bruntes vagn till Staden-mellan-broarna där Alfred bor. Men musen höll på att blit uppäten av en katt i Stadsmusens skafferi, så han skyndade sig snabbt tillbaka till den trygga källaren under Malmgården.
Alfred känner sig lite bättre och går motvilligt med Lovisa mot Vita bergen. När de nästan är framme vid Malmgården vill Lovisa helst att Alfred ska gå själv, annars kanske hon får skulden för hans rymning. Men hon är ännu mer rädd för att han ska rymma igen, och hitta på något farligt. Därför går hon med honom ända fram till grinden. De möts av Alfreds mamma, som Lovisa aldrig sett förut. Mamman tar Alfred i famnen och ser knappt åt Lovisa innan hon vänder sig om och ropar inåt gården:
- Här är han! Alfred har kommit hem!
***
Den kvällen pratas det mycket i stugorna i Vita bergen. Från stuga till stuga sprids berättelsen om herrskapspojken som rymde i en båt och höll på att drunkna. Han räddades genom ett rådigt ingripande av en liten arbetarflicka.
- En liten arbetarflicka drog in båten till land, säger en.
- Hon simmade ut och drog in båten, säger en annan.
- Hon fick blåsa liv i honom, säger en tredje, för han var blå i ansiktet och andades inte mer.
- De borde vara tacksamma, herrskapet, säger alla vävarna i Vita bergen.
Men i Lovisas stuga pratas det inte mycket. Pappa viskar till mamma, när han tror att Lovisa inte hör:
- Att hjälpa herrskap, det har man inget för. Tänk om Lovisa får skulden och de skickar polisen på oss, viskar han.
Men Lovisa hör, och förstår vad pappa menar. Hon har hört historien om pappas syster som blev arresterad och skickad till Spinnhuset. Så kallades fängelset på den tiden. De som hade oturen att hamna där fick spinna hela långa dagarna – precis som vävarna i Vita bergen. Det var ju inte så farligt. Det värsta var skammen: att kallas skurk, och att vara inlåst. Lovisa har hört historierna om fastern om kvällarna, när de vuxna trodde att hon somnat. När alla bor i samma rum går det inte att ha hemligheter.
Mitt i kvällsgröten, när de sitter tysta runt bordet, hör de steg i gruset som närmar sig. Det låter som en hel hop folk. De går till dörren och trängs i öppningen. Pappa lägger armen om Lovisa och håller i henne, hårt.
Först kommer Alfreds mamma, och bakom henne en stor grupp vävare. De är nyfikna, förstås. Men de kanske är modiga också. Deras steg är taktfasta. Pappa pratar först.
- Min flicka menade inget illa .. börjar han, men blir avbruten.
- Jag har inte kommit för att klandra henne, säger Alfreds mamma. Vi är henne tack skyldig.
Alfreds mamma är tydligen inte rädd för loppor. Hon böjer sig ner mot Lovisa, lägger handen på hennes arm, och räcker fram ett paket med brunt papper.
- Skräddaren sydde upp den här till Alfreds kusin, men den blev för liten, säger hon. Tack, mitt barn.
Allt går väldigt fort. I en blinkning har mamma Grön gått igen, och en del av vävarna vänt hem, lite snopet. De var nog beredda på att försvara familjen Lustig. Kvar står Lovisa med ett paket, också hon snopen. Kvar är också några av familjens vänner, som väntar på att hon ska öppna paketet. Det är mjukt. Redan när hon fått upp snöret och skymtar något rött vet Lovisa: det är en Sverigedräkt.
- Nu blir du till herrskap, lilla mamsell Lustig, säger någon.
- Inte mer än rätt, säger en annan.
- Ibland får till och med en vävare vad hon förtjänar, säger en tredje.
- Hurra! ropar de allihop, när Lovisa tagit på sig dräkten.
Den passar fint, som om skräddaren tagit mått på henne och inte på Alfreds kusin.
Du kan tänka dig att Lovisa var lycklig. För vävarnas barn var livet enformigt: alla dagar var precis desamma. Men det här hade varit en alldeles speciell dag för Lovisa. Hon trodde att dräkten skulle förändra hennes liv. Hon fantiserade om att gå på kalas till slottet. Tror du inte det kunde hända? Det vet vi inte säkert. Men vi vet att livet i Stockholm på 1700-talet ibland var som en saga.
Lovisa springer därifrån, hoppar på stenarna, kilar mellan stugorna, och tränger sig fram mellan vuxna som tvättar sina kläder, barn som leker kull, och sparvar som pickar i dammet.
- Hallå där, Lovisa Lustig! ropar en pojke.
Lovisa spelar apa. Hon skuttar med händerna vid marken, utan att se sig om. Pojken skrattar.
Hon heter faktiskt Lovisa Lustig. Och hon bor i Vita bergen, stenparken där fabriksarbetarna bor. Alla här jobbar på Barnängens manufaktur, också Lovisa och hennes pappa och mamma. Men inte Sofia, hennes lillasyster; hon får vänta tills hon blir fem.
Du kanske tycker det är konstigt att Lovisa, som bara är sju år, jobbar och inte går i skolan. Men så var det i Stockholm på Lovisas tid: på 1700-talet, för mer än två hundra år sedan. Varje morgon går Lovisa med sin pappa genom stenparken ner till sjön där Barnängens manufaktur ligger. Varje kväll går pappa och Lovisa hem tillsammans, förbi Faggens Krog och tillbaka genom Vita Bergen.
Igår var det en ovanlig dag. Det var midsommarafton, men en alldeles särskild midsommarafton. Lovisa och hennes pappa jobbade som vanligt på fabriken. På väg hem stannade de på Faggens Krog. Farbröderna där höll på att spela kägla, och Lovisa fick hjälpa till att resa upp käglorna. Hon tjänade en hel daler kopparmynt. Inte nog med det – på kvällen, när de dansade kring midsommarstången i Vita bergen, så kom den fina pojken Grön ut från Malmgården och dansade med Lovisa. Idag skulle de leka, men Alfred syns inte till.
Men så får hon syn på något svart och rött som kilar kvickt genom grinden till Gröns sommarhus: det är ju Alfred i hans fina sverigedräkt! Lovisa springer ifatt honom. Han ser sig om över axeln utan att stanna och sträcker handen åt Lovisa.
– Varför har du så bråttom? Är du på rymmen?
– Skynda! flåsar han och springer vidare.
Folk ser efter Lovisa och Alfred när de banar sig väg mellan kåkarna, hand i hand: den fina pojken och arbetarflickan med slitet och smutsigt förkläde. Det känns skönt att slippa blickarna när de kommer ut ur parken, ut på Gaveliusgatan. Där, innanför det röda staketet, ligger Faggens Krog. Lovisa, som når att kika över staketet, ser att kägelspelet pågår. Farbröderna kanske aldrig slutade spela igår, utan fortsatte hela natten. Det ser nästan ut så; skjortorna är skrynkliga och hattarna sitter på sned.
Lovisa tar mod till sig och går in genom grinden med Alfred i hälarna.
- Men titta, är det inte vår lilla mamsell kägelplockare! ropar mannen i den röda västen. Har du kommit för att hjälpa oss igen? Och vad är det för en liten herreman du har i kölvattnet? Är det din käresta?l
- Det är Alfred, säger Lovisa. Han bor i sommarhuset i Vita Bergen: Gröns Malmgård. Vi kan plocka käglorna åt er båda två.
Men mannen i den röda västen tycker att barnen ska vara med och spela istället. De ställer upp käglorna på nytt och låter Lovisa börja. Hon förklarar för Alfred som tydligen inte varit med förut. Men farbröderna flamsar och tar det inte på allvar. Mannen med västen (han heter Bellman, det vet Lovisa) tar upp sin luta och spelar.
Det gör inget; Lovisa kan lära Alfred spelet i lugn och ro. Hon visar honom hur man gör ett underkast och siktar direkt på kungen. Alfred är ivrig, fäller tre käglor med ett kast: Hurra! Lovisa förklarar tålmodigt att man ska fälla en i taget, annars får man mindre poäng. Alfred fattar inte. Hon får lov att rita siffror i gruset. Med den här pojken måste man tydligen ta en sak i taget.
Det är varmt. Bellman med västen ger barnen var sitt stop med svagdricka. Alfred nosar misstänksamt i sin bägare. Lovisa tömmer sin i ett svep och torkar av munnen med blusärmen. Just då kommer en farbror rusande in genom grinden, tar sikte på Alfred och skriker:
- Vad gör du här, bland det här patrasket!
Det är tydligen Alfreds pappa; han tar Alfred hårt i armen så att han tappar stopet i gruset och spiller ner sig. Pappan mäter Lovisa med blicken, uppifrån och ner.
- Du kan få loppor om du leker med fabriksarbetarnas barn. Usch!
- Loppor finns i kungens peruk vet du väl! säger Lovisa snabbt. Har du inte hört sången:
Lilla glada loppan
bor i pagens lockar.
Pagen bockar – loppan hoppar
ifrån kungens page
till ett finare etage.
Lilla glada loppan
bor i kungens lockar.
Kungen bockar – loppan hoppar
ifrån kungens luv
till en gammal tjuv ...
Med Alfred i ett fast grepp går pappan mot grinden. Alfred spjärnar emot och går på tvären efter pappa,tittat ömkligt efter Lovisa.
När grinden svänger igen efter dem hinner pappans ord ifatt Lovisa -- som en smocka. Hon ser ner på sitt fläckiga förkläde och sina trasiga skor. Det är när hon jobbar som hon blir smutsig och trasig. Varje dag rensar hon ull på fabriken -- smutsig ull -- och medan ullen blir ren, så blir hon allt fläckigare.
Lovisa är plyserska. Varje dag sitter hon på en pall på Barnängens gårdsplan och rensar ull. Hon är flink och duktig. En dag kom en farbror och tittade på henne när hon rensade ull. Han stod bredvid henne med armarna i kors. Flinka fingrar, sa han.
Blixtsnabbt tar hon bort stickor och strån och reder ut tovor -- precis som när mamma reder ut Sofias lockiga hår. Den rena ullen stoppar hon i en korg. Därifrån tar hennes pappa ullen och kardar den med två stålborstar tills den är slät och fin. Spinnerskorna spinner garn så snabbt att armarna blir till fångelvingar. Vävarna står och stampar i sina jättevävstolar, och fram kommer tyget, som bara växer och växer. Lovisa tycker om att titta på när den växer fram, lite i taget, och se sin egen ull därinne.
Hela tiden kommer häst och vagn in på gårdsplanen där Lovisa sitter - klopp klopp - lastade med smutsig, tovig ull. Och hela tiden växer väven fram i väveriet - donk donk - ett hav av tyg.
Allra bäst tycker hon om att gå ner till bryggan och titta på färgningen, när tyget blir blått, svart, och grönt. Hennes egen klänning har nästan ingen färg kvar. Lovisa önskar sig en ny klänning med blått tyg. Med en fin klänning skulle hon gå på kalas på slottet. Kungen tycker ju om fina kläder. Alla som har en fin ny dräkt får komma på hans kalas. Tror du inte det är sant? Lovisa hittar på ibland.
I fantasin målar hon nu sin klänning klarblå. I verkligheten går hon ner till bryggan, där färgeriet ligger tomt och tyst den här midsommardagen. Hon doppar en klänningsflik i vattnet och gnider på en grå fläck. Hopplöst.
När hon sitter och dinglar med benen över bryggkanten får hon syn på en roddbåt som vickar omkring ute på Hammarby sjö. Det ser farligt ut. Konstigt. Det ser inte ut som om någon som sitter i båten. Eller, jo, nu dyker ett huvud upp. Det är Alfred! Hur har han hamnat ute på sjön i en båt? För en stund sen blev han ju hemsläpad av sin pappa som inte såg ut att vilja släppa taget. Nu blir det fart på Lovisa. Hon springer efter en båtshake, går längst ut på bryggan och ropar till Alfred att han måste försöka ta sig in mot stranden.
Han daskar i vattnet med ena åran; den andra har han säkert tappat. Tänk om det är hål i den där båten! Lovisa är rädd. Det känns som en väldigt lång tid medan hon tittar på hur Alfred kämpar med åran och mest får båten att åka runt i cirkel. Sakta tar sig båten in en liten bit mot stranden. Hon sträcker sig allt hon kan ut från bryggan med haken, och till slut får hon tag om relingen. Båten glider in mot bryggan. Lovisa tar ett fast tag om Alfreds underarm och drar. Han hamnar pladask på alla fyra på bryggan. Sedan säger ingen av dem något på en lång stund.
Alfred är blöt, och nu är också hans kläder smutsiga. Det svarta tyget är inte längre kolsvart och blankt utan matt och grådaskigt, och den röda rosetten i midjan slokar. Vad ska pappan säga nu? Ska Lovisa få skulden igen?
- Vad hände? frågar hon.
- Jag rymde, säger Alfred. Pappa stängde in mig i källaren. Det sprang en mus över min fot.
Alfred är bara en liten pojke. Lovisa vet mer om livet -- om båtar, och om sjön, och om tyger. Hon vet också att man inte klarar sig ensam. Det enda hon kan göra nu är att försöka snygga till Alfred och övertala honom att gå hem igen. Han följer villigt med in i det söndagstomma färgeriet där hon gnider bort slammet från hans byxor och jacka. Men när hon vill gå hem med honom vägrar han. Han är rädd för källaren och mössen.
Lovisa berättar sagan om Lantmusen och Stadsmusen, som pappa brukar berätta på väg hem från fabriken, när hon är så trött i benen att hon inte orkar ta ett enda steg till. Hon berättar om den snobbiga Stadsmusen som skryter om sitt stora skafferi, som skorrar på ’r’-en och svär på franska: Merde! Och hon berättar om Lantmusen som känner alla hästar som kör över isen på vintern, här på Hammarby sjö. Hon berättar om dagen då Lantmusen for till staden med Brunte från Värmdö, när han kom genom Vintertullen. Lantmusen for i Bruntes vagn till Staden-mellan-broarna där Alfred bor. Men musen höll på att blit uppäten av en katt i Stadsmusens skafferi, så han skyndade sig snabbt tillbaka till den trygga källaren under Malmgården.
Alfred känner sig lite bättre och går motvilligt med Lovisa mot Vita bergen. När de nästan är framme vid Malmgården vill Lovisa helst att Alfred ska gå själv, annars kanske hon får skulden för hans rymning. Men hon är ännu mer rädd för att han ska rymma igen, och hitta på något farligt. Därför går hon med honom ända fram till grinden. De möts av Alfreds mamma, som Lovisa aldrig sett förut. Mamman tar Alfred i famnen och ser knappt åt Lovisa innan hon vänder sig om och ropar inåt gården:
- Här är han! Alfred har kommit hem!
***
Den kvällen pratas det mycket i stugorna i Vita bergen. Från stuga till stuga sprids berättelsen om herrskapspojken som rymde i en båt och höll på att drunkna. Han räddades genom ett rådigt ingripande av en liten arbetarflicka.
- En liten arbetarflicka drog in båten till land, säger en.
- Hon simmade ut och drog in båten, säger en annan.
- Hon fick blåsa liv i honom, säger en tredje, för han var blå i ansiktet och andades inte mer.
- De borde vara tacksamma, herrskapet, säger alla vävarna i Vita bergen.
Men i Lovisas stuga pratas det inte mycket. Pappa viskar till mamma, när han tror att Lovisa inte hör:
- Att hjälpa herrskap, det har man inget för. Tänk om Lovisa får skulden och de skickar polisen på oss, viskar han.
Men Lovisa hör, och förstår vad pappa menar. Hon har hört historien om pappas syster som blev arresterad och skickad till Spinnhuset. Så kallades fängelset på den tiden. De som hade oturen att hamna där fick spinna hela långa dagarna – precis som vävarna i Vita bergen. Det var ju inte så farligt. Det värsta var skammen: att kallas skurk, och att vara inlåst. Lovisa har hört historierna om fastern om kvällarna, när de vuxna trodde att hon somnat. När alla bor i samma rum går det inte att ha hemligheter.
Mitt i kvällsgröten, när de sitter tysta runt bordet, hör de steg i gruset som närmar sig. Det låter som en hel hop folk. De går till dörren och trängs i öppningen. Pappa lägger armen om Lovisa och håller i henne, hårt.
Först kommer Alfreds mamma, och bakom henne en stor grupp vävare. De är nyfikna, förstås. Men de kanske är modiga också. Deras steg är taktfasta. Pappa pratar först.
- Min flicka menade inget illa .. börjar han, men blir avbruten.
- Jag har inte kommit för att klandra henne, säger Alfreds mamma. Vi är henne tack skyldig.
Alfreds mamma är tydligen inte rädd för loppor. Hon böjer sig ner mot Lovisa, lägger handen på hennes arm, och räcker fram ett paket med brunt papper.
- Skräddaren sydde upp den här till Alfreds kusin, men den blev för liten, säger hon. Tack, mitt barn.
Allt går väldigt fort. I en blinkning har mamma Grön gått igen, och en del av vävarna vänt hem, lite snopet. De var nog beredda på att försvara familjen Lustig. Kvar står Lovisa med ett paket, också hon snopen. Kvar är också några av familjens vänner, som väntar på att hon ska öppna paketet. Det är mjukt. Redan när hon fått upp snöret och skymtar något rött vet Lovisa: det är en Sverigedräkt.
- Nu blir du till herrskap, lilla mamsell Lustig, säger någon.
- Inte mer än rätt, säger en annan.
- Ibland får till och med en vävare vad hon förtjänar, säger en tredje.
- Hurra! ropar de allihop, när Lovisa tagit på sig dräkten.
Den passar fint, som om skräddaren tagit mått på henne och inte på Alfreds kusin.
Du kan tänka dig att Lovisa var lycklig. För vävarnas barn var livet enformigt: alla dagar var precis desamma. Men det här hade varit en alldeles speciell dag för Lovisa. Hon trodde att dräkten skulle förändra hennes liv. Hon fantiserade om att gå på kalas till slottet. Tror du inte det kunde hända? Det vet vi inte säkert. Men vi vet att livet i Stockholm på 1700-talet ibland var som en saga.